Den Svenska Lapphunden
Lapphunden är en mycket gammal nordisk ras. Vi antar att den följde med de första samerna som invandrade till norden för ca 9000 år sedan.
Från början under samernas jägar-och fisketid fungerade den huvudsakligen som jakt-och vakthund. När samerna började få en mer ordnad renskötsel omskolades lapphunden till en mästerlig vallhund. Den skulle, förutom vallningen skydda renarna från rovdjur, då främst vargen.
Så småningom ändrades förutsättningen för den gamla, äkta lapphundens existens. Många samer blev bofasta och medtoderna att flytta renhjordarna ändrades. Turister och jägare söderifrån invaderade renskötselområdena och deras hundar åstadkom en sådan mängd renkorsningar att det snart var svårt att hitta en renrasig lapphund i dess ursprungsmiljö.
Man började inse att lapphundsrasen höll på att dö ut och 1952 fick Svenska Spetshundsklubben i uppdrag av Svenska kennelklubben att dra upp en riktlinje för lapphundsaveln för att på så sätt rädda rasen och att få fram en homogen stam. En uppfödare som gjorde väldigt mycket för rasen var Mary Stephens på Torne gård i Småland.
Dagens Lapphund har ett troget fäste i Sverige. Den är högt skattad som familj-och sällskapshund men den arbetar fortfarande som samernas hjälp i renskötseln.
Lapphunden är en utmärkt sällskapshund men det gäller att den är i sällskap åt människor som är intressrade av friluftsliv, vandring i skog och mark, skidfärder mm.
En lapphund är mycket arbetsvillig och motionsglad. Genom sitt ursprung är den predestinerad till hårt arbete i hårt klimat. Den är mycket flockmedveten. Just därför passar den så bra som familjehund. Den älskar alla familjemedlemmar och ärn alltså inte någon enmanshund. Barn och lapphundar brukar fungera bra ihop.
Lapphunden har ett speciellt kynne. Den är mycket vänlig och tillgiven men den kan vara otroligt envis. Det gäller att husses och mattes vilja är starkast, annars gör den snart som den vill.